DEN DAGEN KOMMER JAG ALDRIG ATT GLÖMMA

Innan jag var asylsökande i Sverige bodde jag och min familj i mitt hemland Kongo. Vi var lyckliga och nära varandra. Min pappa dog när jag var 8 år gammal, så bodde jag bara med mamma och 2 syskon. Min mor gifte aldrig om sig. Vi var hennes främsta intresse. Hon skickade oss till skolan. I mitt hemland man måste betala för att få gå i skolan eller lära sig.                                                                

En morgon var det ingen skola. Vi skulle vara hemma hela dagen. När vi var ledig från skolan brukade mamma säga:

-Ni får sova länge eftersom det inte är någon skola idag.

-Ni får stanna i sängen till cirka klockan 9 eller 10 och sen ska ni äta frukost.

Klockan var 5.00 när min syster vaknade och ville äta frukost.

- Vem är där??????????? Sa min mamma.

- Det är jag sa min syster.

- Var gör du i köket???????????????

- Jag vill äta frukost.

- Du vet att det går inte att äta nu, gå och lägg dig istället.

- Jag är jättehungrig och jag måste äta nu.

- Det är tidigt man kan inte äta.

- Mamma vi hinner inte efter. Jag vill bara äta och sen ska jag lägga mig igen.

- Jag sa ingen ska äta frukost nu gå till sängen och försök sova, sa mamma.

Min syster kunde inte äta hon gick och lade sig istället. Vid klockan 8.00 hörde vi ljudet av vapen och bomber. Igen visste ingen vad som hade hänt. Vi var så rädda, vi kunde inte äta eller göra något.

                 

Min mor gick runt och frågade grannarna.

- Vad händer?

- Vi vet inte men  på radion säger de att det är krig. Man får inte stanna i huset det är inte säkert att stanna i stan. Vi måste gå till ett annat ställt där vi kan vara i trygghet.

- Vad ska vi göra då?

- Min familj och jag ska gå till vår by. Vi har ett stort hus. Ni kan följa med om du vill, sade grannen

- Det ska jag göra jag har inget val, svarade min mamma

Så började den långa resa där jag skulle skiljas från min familj. Jag kan aldrig glömma den dagen allt blev svart i mitt liv och i mitt hemland. Vad jag såg skulle jag aldrig önska mina barn eller mig. Jag hoppas att det en dag ska bli fred i mitt hemland och att jag kan åka tillbaka.